Ibland kan jag gå från sådana där sällskap och tänka att nu pratade jag för mycket. Nu tog jag för stora ord i min mun. Nu tog jag i så att det sprack. Tog plats. Mycket för mycket plats.
Andra gånger faller alla ord platt till marken och jag går hem och tänker: Nu sa jag inte ett ord. Igen. Stum som en fisk.
Tänk om vi den här julen kunde tillåta oss att vara dem vi är i de här sällskapen. Den som pratar kan bidra med att göra andra gladare och få dem att våga delta i diskussionen. Den som är tyst kan bidra med att lyssna och låta andra känna sig värdefulla i värmen av den uppmärksamhet du ger dem.
Vær ikke ét idag, igår,
og noget andet om et år.
Det, som du er, vær fuldt og helt,
og ikke stykkevis og delt./Henrik Ibsen (Brand)
Det handlar förstås inte om att vi inte ska våga förändras, eller att vi ska låsas fast i en form, bli en stereotyp. Det handlar om att vi faktiskt får lov att vara de övermåttan underbara och mångfacetterade människor som vi är. Utan att behöva be om ursäkt till oss själva hela tiden. För det är väldigt sällan någon annan dömer oss. Mycket oftare är det vi själva som uttalar tysta domar över oss själva i vårt innersta.
/Maia
PS. Det är mer vanligt än man anar att umgås med tanken att man snart ska bli avslöjad. Att folk snart ska komma på en, förstå att man är en bluff. Jag säger såhär: Tänk om den verkliga sanningen om dig avslöjas nu i juldagarna? Och alla – inklusive du själv – förstår att du är en stjärna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar